1945 och framåt

Efter änkan Odelbergs död 1945 lämnades slottet åt sitt förfall. Det fina slottet där hon en gång som flicka lekte tillsammans med prinsessan Louisa.

När familjen Odelberg sålde porslinsfabriken till Kooperativa Förbundet på trettiotalet inleddes en omfattande omvandling. Den industriella anläggningen moderniserades, trädgården fick ett nytt uttryck, men slottet blev övergivet.

Under de följande femtio åren stod slottet tomt och fick långsamt förfalla. Kakelugnar och andra värdefulla föremål bars bort, och slottets forna glans bleknade allt mer. Rummen fylldes av tystnad och minnen, och byggnaden blev en lockande plats för traktens barn, nyfikna lycksökare och trädgårdsmästarnas barn. Här kan du läsa deras berättelser.

Vi som lekte i ruinerna

Från Facebook gruppen: Du vet att du kommer frän Gustavsberg

’”På fredagar och lördagar fick vi barn vara ute längre o då passade vi på att smyga in i slottet, de stora först o de yngsta sist…efter en stund började de första skrika om spöken o alla störtade ut genom hålet vi kryp in genom. Denna skrämsel-lek återupprepades så länge någon var rädd o ville prova på att vara modig. Ja jösses vad vi skrämde varandra med att vara där men också genom att berätta historier och sägnen som kryddades hejvilt….” H. B

”Till en början kröp vi in genom de små gluggarna i källaren. Vi hittade också flera stora garderober som vi inredde och hade till ’hemliga gömställen’. Flera gånger sov vi över där och letade spöken på natten. Vi hade också rödspritkök som vi lagade mat på.” C. O-T

”Vi kanske var runt 10 år på 70-talet. Smög in i källaren. När vi var där nere kom någon och stängde igen dörren. Det blev kolsvart. Vi trevade oss fram längs väggarna, hittade en trappa upp. Kom till biblioteket där alla böcker låg huller om buller. Hoppade sen ut genom ett fönster och sprang ganska rädda därifrån. (…) Vågade oss aldrig dit mer.” M.S.

”Varit där både som tonåring -60-tal och vid 20-årsåldern i slutet på -70-talet. Spännande och ingen ville gå sist när den som gick längst fram hade ficklampanVinden var spännande och vi hittade många skrifter mm och det mest rörande var väl växter som var torkade av barn.(…) Varför tog ingen ansvar för materialet på vinden? Det fanns även en kista där uppe på vinden. (…) En hel del reklamplanscher mm ifrån Gustavsbergs fabriker fanns ”in slängt” vid entrén. Demonterade kakelugnar som låg på första våningen. Det var väldigt (!) spännande att gå omkring där. Fantasin spelade i ljuset av en ficklampa. Jag skäms att vi tog en del skrifter ifrån vinden och tyvärr finns inget av det kvar nu.” R.F.

”Hej, jag har varit inne i slottet ett par gånger som ungdom när det var övergivet. På vinden hittade jag en urgammal rullstol i rotting. I källaren hittade jag en gammal handskriven lista i snirklig skrivstil över allt porslin. Det var en vacker och spännande plats!” A. R

Trädgårdsmästarnas barn

Det är lätt att glömma vilken viktig roll trädgården spelade i slottets historia. Vi har redan berättad i första skedet hur Maria Sofia de la Gardie var en av de första som såg till att det fanns en trädgård på egendomen som kunde bära sig ekonomiskt.

Som nya ägare anställde Kooperativa Förbundet en trädgårdsmästare som skulle se till att det odlades fram många grönsaker och frukt som kunde säljas i deras butiker. Trädgårdsmästaren skulle även ta hand om parken runt slottet och vara lite som en bevakare.

I de två berättelser som följer får vi ta del av minnen från uppväxten i denna miljö, först från Lars, sonen till Einar Cedergrund, den första trädgårdsmästaren, sen från Karin, dottern till den sista trädgårdsmästaren, Erhard Langhard även kallad Hardy. De berättar om hur det var att växa upp precis intill det som för dem var den mest spännande lekplats man kan tänka sig.

Lars Cedergrund berättar i skriften: Farsta Trädgård – Farsta Slott med omgivningar Gustavsberg och Värmdö kommun.

”Min far var trädgårdsmästare där under 24 år från 1942 till 1966. Jag var ofta i slottet när den var tomt. På 1950-talet fanns det fortfarande många kakelugnen kvar. Det fanns många ställen där luckor till källaren var öppna. Men enklast var ju att ta nyckeln till huvudentrén som pappa hade. Det var ju spännande att tänka sig varför man hade en lönntrappa mellan två plan. Men jag var nog för liten att förstå varför?

Jag minns att när jag var liten var det lite läskigt att gå till Farstavik. Först skulle man gå förbi slottet, som vi sa att det spökade i. Vita frun, Hilma, kunde ”gå igen”. Sen skulle man först passera stora hundkojan vid sidan av vägen efter slottet med sin stora ovala hall. Jag fantiserade om att det kanske kom ilskna hundar utrusande. Sedan skulle man gå förbi de två ruddammarna som låg på var sida om vägen till Farstavik. De låg innan man passerade vägen mot Klippudden, nu kallad Farsta Slottsväg. Det sas att dammarna var bottenlösa. Vi fick aldrig leka i närheten av dem, men jag tyckte de såg så läskiga ut, det var någon grön växtlighet på ytan och pilträd hängde över vattnet. Hoppas att byggbolaget JM pålat grundligt för husen som står där idag, Farsta Slottsväg 9 och 11

Min pappa berättade att Gustav V hade ett eget rum på Farsta Slott, som användas av Kungen i samband med jakten.

När jag var liten sas det att det fanns en tunnel mellan Farsta Slott och godset Lemshaga. Det var ju inte troligt, men då Farsta Slott var tomt, var det spännande att med ficklampa smyga och leta bland källarvalven i slottets källare.

Karin Langhard – Trädgårdsmästarens dotter berättar i ett brev till oss:

”Mina föräldrar var dom första som arrenderade stället. Föregångaren, Cedergrund, var anställd av Gustavsbergs fabriker. Vid sidan av slottet har jag sett från foton att det fanns ett växthus, av det fanns bara lite murar kvar när jag bodde där. Av det gamla pannrummet gjorde min pappa och jag en keramikverkstad efter att vi gått en keramikkurs tillsammans på Kattholmen. Det blev starten för min väg som keramiker.

När jag blev lite äldre var ett av mina favoritställen att vara på under lindallén och nere vid bryggan, som hela min uppväxt var helt söndertrasad. Konstigt nog badade vi aldrig där. Vi gick alltid till Täcka Udden. Det huset var i samma skick som Slottet, om inte sämre.

Så till Slottet, att det skulle spöka fanns inte med på kartan. Inget jag tror eller trodde. Jag hörde att andra pratade om det, men inte mer än så. När jag var omkring 20-25, började jag och olika vänner drömma om att göra Farsta Slott till ett kollektiv. Under några år var vi två olika grupper som planerade och drömde och t.o.m. gick till Fabriken och frågade om det fanns en möjlighet till det. Under den tiden var vi rätt mycket i slottet. Det var ju ofta uppbrutet, dock inte hela tiden. Det var en hel del hemlösa som sov i slottet. Det gjordes om och igen försök att förhindra folk från att komma in.

Mina föräldrar hade nyckel till slottet eftersom tanken var att dom skulle förvara tex potatis i källaren. Problemet var ju bara att folk bröt sig in och lämnade luckor öppna och därmed frös grönsakerna. Källaren var jättefin med valven. På bottenvåningen fanns ett jätte kök med en enorm järnspis och en mathiss upp till nästa våning. På bottenvåningen var rummen mindre med mindre fönster än andra våningen. På andra våningen var rummen större. Bland annat fanns en enorm sal med skjutdörrar till två aningen mindre rum. Redan då var dom flesta kakelugnarna nerplockade. En del låg kvar nerplockade. Uppe på vinden fanns biblioteket som många andra också nämnde. Men den största delen var oinredd. Biblioteket var bara på en liten del med ett runt fönster mot sjön.”

Slottets sista metamorfos

År 1979 förvärvades Farsta Slott av byggföretaget JM. De byggde om slottet 1994 till tio bostadsrätter. Bottenvåningen är utsedd till kontor till vårdhemmet Slottsovalen. Lokaltidningen Värmdö posten samt många Gustavsbor ställde sig positiv till slottets sista metamorfos.

Else-Britt Roos har den minsta av de tio bostadsrätterna – en etta på 42 kvadratmeter. Å andra sidan kompenseras det av en makalöst vacker balkong som vetter ut mot Farstaviken. Med nästan fyra meter i takhöjd känns bostaden ljus och luftig. Köket ser ut som en lantlig glasveranda. Stora fönster och små svarta flugor som far omkring bland blomkrukorna.

Harald Bjelke, som förut bodde i Nacka, var inte sen att haka på när J M skickade ut en intresseförfrågan.

– Jag har smugit omkring här många gånger – delvis brutit mig in, berättar han lite förläget. Jag gillar gamla hus.

Inget för handikappade

Byggherren har gjort ett bra jobb, tycker Bjelke.

– Fast man har inte tagit vara på funktionerna i huset. Det skulle göras handikappanpassat. Men det finns inte en chans att komma in på toaletten eller i klädkammaren med en rullstol.

– Och vägdragningen är dålig, tillägger Anita Sand, som med sina 55 år är den yngsta i huset. Transporterna till äldreboendet här intill måste köra runt huset. Det är ganska störande.

I övrigt känner slottets gäster stor entusiasm inför sitt nya boende.

– Vi ska försöka starta en båtklubb, berättar Anita Sand. Många av oss har båt.

– Källaren tänkte vi ha som matkällare. Eller bodega, säger Harald Bjelke som tycker att de låga tegelvalven skulle fungera utmärkt som klubblokal.

1945 och framåt

Det blev ingen bodega i källaren, än. Men snart kommer vi att fira vårt försenade trettioårsjubileum. Vi som har nöjet att bo här får följa i Maria Sophia de la Gardies och familjen Odelbergs fotspår. Vi tar hand om slottet med största ansvar, eftersom det är vi som bor här som står för allt underhåll, både praktiskt och ekonomiskt.

Trädgården ska skötas ordentligt, och även taket, fasaden, värmesystemet och hissen behöver mycket omsorg efter trettio år. Men det är med glädje och kärlek som vi tar oss an denna uppgift – för vem vill inte leka i ett så fint slott?

Blir du nyfiken på hur allt började – läs vår spännande historia här.