Industri, beröm och förfall
Porslinsentreprenörer
Industrialiseringen nådde Sverige under första hälften av 1800-talet. Till en början skedde den trevande i Gustavsberg, med privat kapital, men utvecklingen blev tryggare när regeringen 1848 antog aktiebolagslagen, som gjorde det enklare för entreprenörer att skaffa kapital.
Efter återuppbyggnaden i förra seklet kallas Farsta säteri numera Farsta herrgård. Under detta skede förvandlas den till och med till ett slott, hem åt Gustavsbergs industrialister, som vid flera tillfällen får kungligt besök. Men eftersom all början är svår, följer Farstas öde porslinsentreprenörernas växlande framgångar.
År 1815, under en tid av jordreformer, delas hela Farsta gods i två delar. Den östra delen kring tegelbruket fortsätter under namnet Gustavsberg, medan herrgården och jordbruket förblir Farsta. Tegelbruket, som anlades på 1600-talet, hade blivit ännu mer eftertraktat eftersom huvudstaden ständigt byggdes ut och behovet av tegel var stort. Syftet med uppdelningen kan ha varit att göra tegelbruket lättare att sälja, eftersom det redan då var avskilt från huvudegendomen.
All början är svår
År 1821 köper entreprenören och grosshandlaren Johan Herman Öhman tegelbruket, som han tidigare arrenderat. Han planerar att öka tegelproduktionen men blir snart inspirerad att dra nytta av den växande efterfrågan på porslin bland medelklassen.
År 1825 får han tillstånd att etablera och driva en fabrik för alla slags porslin, och samma år blir han även ny ägare till Farsta herrgård. Kanske blev han inspirerad av Maria Sofias ande i huset.
En av investerarna, Erik Gustav Godenius, var barndomsvän med Herman Öhman. Som ung man hade Erik tillbringat tid i London och tjänat en betydande förmögenhet, som han använde för att grunda handelshuset Godenius & Co. Barndomsvännens planer inspirerar honom att investera, och företaget blir en av de största aktieägarna.
Men pengarna tog snart slut, då han i snabb takt byggde upp allt som krävdes för att etablera Gustavsbergs porslinsfabrik. När de första produkterna äntligen tillverkades visade de sig vara av sämre kvalitet. Hela sin stora förmögenhet hade Öhman förlorat på Gustavsberg, och vid fyrtioåtta års ålder var han nästan utblottad. Farsta herrgård överlät han till sin mor, som bistått honom med lån. För att kunna överleva beslöt Öhman att ombilda företaget till ett aktiebolag år 1828, och Gustavsbergs Fabriksbolag bildades.
Till en början utses Öhman till disponent för den nya fabriken, men bara sex månader senare tvingas han bort, anklagad för ekonomiskt slöseri och misskötsel. Han känner sig orättvist behandlad och stämmer Gustavsbergs Fabriksbolag över inteckningarna på herrgården och fabriken, men förlorar alla dessa rättsfall några år senare.
Lyssna på Edla Sofia Arvidsson som berättar om Johan Öhman – (källa Gustavsbergsvänner Ljudarkiv.)
Gustavsbergs Fabriks Intressenter
År 1834 får Farsta herrgård en ny ägare. Eriks brorson och adoptivson Samuel Godenius hade redan i tonåren varit involverad i farbroderns affärer. När Erik drar sig tillbaka från Gustavsberg överlåter han rörelsen på Samuel, som tillsammans med direktören Simon Nordström ska sköta fabriken.
Varken Herman Öhman eller de efterföljande ägarna till herrgården hade visat något större intresse för att underhålla Farsta. Egendomen beskrevs som förfallen, både byggnaderna och jordbruket. När Samuel tar över låter han genast restaurera huvudbyggnaden, både ut- och invändigt, och anställer en trädgårdsmästare. Denne ser till att det anläggs växthus och drivbänkar för blommor och tidiga grönsaker. Samuels främsta mål är dock att modernisera jordbruket, och på herrgårdsområdet uppfördes därför en ny stenladugård med plats för fyrtio kor, ett tecken på att Farsta herrgård åter börjar blomstra.
Gustavsbergs Fabriksbolag beslutar 1838 att sälja allt på auktion, och Gustavsbergs Fabriks Intressenter bildas med Samuel Godenius och Simon Nordström i spetsen. Men drygt tio år senare bjuds fabriken ut till försäljning igen. Nu satsar Godenius allt: han tar tre fjärdedelar själv, medan resten ägs av Godenius & Co. Samuel bjuder in utländska experter som Johann Georg Gentele från Württemberg i Tyskland och George Barlow från Wedgwood. Nöjd med framgångarna i Gustavsberg flyttar Samuel 1860 hela familjen till Farsta herrgård. Där bor han med hustrun Maria Charlotta Norbin och fyra döttrar: Emma Charlotta, Matilda Sofia, Selma och Hilma Emilia. Deras son Victor hade förmodligen redan lämnat hemmet för att påbörja sin utbildning.
Tre år senare är det dags för kungligt besök.
Hilma leker med prinsessan
Den 17 augusti 1863 invigs en ny ångbåtsbrygga i hamnen av kung Karl XV, med sin hustru Lovisa av Nederländerna och lilla prinsessan Louise (Lovisa) vid hans sida. De uppvaktas av Samuel Godenius och Gustavsbergs skarpskyttar, klädda i fina nya uniformer.
Efter en rundvandring genom brukssamhället serveras en kunglig middag hemma hos Samuel, Maria och flickorna. Yngsta dottern Hilma får hedersuppdraget att underhålla den lilla prinsessan med krocketspel. Fastän hon långt senare i livet ofta skulle vara värdinna för kungligheter, förblev besöket av lilla prinsessan ett kärt minne.
Under tiden omvandlas Gustavsbergs Fabriks Intressenter till aktiebolag, med ett aktiekapital på en miljon kronor. Den unge, tjugofemårige löjtnant Wilhelm Odelberg utses till disponent – och Hilma fångar snart den unge disponentens blick. Så här återger Hilma och Wilhelms sonson familjens berättelse om kärleken:
”Under en av sina engelska resor hade Wilhelm sällskap med sin gode vän och klasskamrat från Nya Elementar, Victor Godenius, vilket säkert inte var utan inflytande på vad som sedan hände. Hans yngsta syster Hilma, var under Karl XV:s glada dagar en charmfull flicka, ivrigt eftertraktad inte bara för sin egen skull utan också på grund av faderns finansiella ställning. Sina friarbrev bevarade hon.”
Bröllopet ägde rum på Farsta herrgård den 22 juli 1869. Därefter följde en industriellt inriktad bröllopsresa till England, Frankrike och flera tyska stater, där Wilhelm intensivt studerade porslinstillverkning. Sex månader senare, vid återkomsten, var han någorlunda förberedd att ta sig an disponenttjänsten.
Det unga paret fick Farsta i bröllopsgåva men bestämde sig för att bo närmare fabriken, i den så kallade Gula byggningen i Gustavsbergs hamn. Farsta användes mest som sommarbostad.
Från herrgård till slott
Källorna berättar inte varför Wilhelm beslutar att ge den eleganta karolinska byggnaden en barockliknande face lift. Men den officiellt dokumenterade historien är följande, berättad av Carin Lindskog-Nordström i boken Gustavsberg 1640–1940:
”Innan Hilma och Wilhelm flyttade dit 1879 vidtog en grundlig reparation, vilket likväl inte hindrade att det gamla stenhuset snart därefter visade allvarliga ålderdomssymptom. Takstolarna ruttnade och taket behövde läggas om. När Odelberg meddelade styrelsen detta uttryckte han sin önskan att, istället för enbart reparation, få höja huset med en mansardvåning. Familjen hade vuxit och större utrymme behövdes.
Några invändningar mot detta förekom naturligtvis inte, men den mellan 1895 och 1896 verkställda ombyggnaden stannade inte vid en mansardvåning utan resulterade i att det vackra sjuttonhundratalshuset omvandlades till en pompös stenbyggnad utan bestämd tidskaraktär. (…) Hur som helst, ombyggnaden gav i varje fall Gustavsberg en för representation lämplig bostad, och på grund av sitt imposanta yttre kallades huset i fortsättningen ’slottet’.”
Under tiden som herrgården förvandlades till ett slott var Hilma bortrest på en spavistelse i tyska Böhmen. Wilhelm anlitade arkitekten Axel Johan Lindegren för att omgestalta den karolinska herrgården till något mer slottslikt. Lindegren sägs ha inspirerats av Johan Wendelstams östra portal, det enda som fanns kvar från den allra första byggnaden som bar namnet Farsta säteri. Han föreslog att byggnaden skulle få ett historiskt romantiskt uttryck i nybarock stil, och år 1895 stod ombyggnaden klar.
Det sägs att Hilma, när hon återvände från kurorten, inte alls var nöjd med vad hon uppfattade som en förvanskning av sitt barndomshem, och hennes barnbarn Wilhelm skriver att han har förträngt arkitektens namn.
Kungen och jakt
Som industriledare på Värmdö och ordförande i vägstyrelsen engagerade sig Wilhelm Odelberg tidigt i frågan om en fast förbindelse över Skurusundet. Arbetet inleddes redan vid sekelskiftet, och efter flera förslag om en järnbro beslutade man till slut att bygga i betong, med generös bredd och storslagen utformning av arkitekten Lars Israel Wahlman, känd bland annat för Engelbrektskyrkan.
Den 21 oktober 1915 invigde kung Gustaf V Skurubron. Tillsammans med Odelberg korsade han sundet efter att ha klippt det blågula bandet. Samma år belönades Odelberg med Vasaordens storkors, den högsta utmärkelse som kunde tilldelas en person utanför statstjänst.
- Titta på video från SVT med Kungen i jaktkläder och Odelberg vid sin sida
På bilderna i SVT-klippet syns kungen i jaktkläder. Man kan undra om han redan hade bestämt med Odelberg att fortsätta till Värmdö för lite jakt. Hilma var van att anordna jaktluncher för kungen och hans följe den första älgdagen i oktober eftersom de kungliga jakterna på Gustavsberg var en gammal tradition från Oscar II:s dagar.
Wilhelm själv var ingen stor jägare, men gav sin son Victor äran att vara jaktvärdsmästare. Enligt Lars Cedergrund hävdade hans far att kung Gustaf V till och med hade ett eget rum på slottet, som han använde när han kom för jakt.
Slutet på en era
Efter Wilhelms död 1924 tar sönerna över verksamheten. På 1930-talet blir kraven på arbetarnas sociala välfärd en allt större börda för företaget, och de beslutar att detta skulle skötas bättre av en kooperation som Kooperativa Förbundet. År 1937 säljs hela verksamheten, inklusive Farsta slott, till KF, tillsammans med samhällsbyggnader, fabrik, jordbruk, skogar och fartyg.
Enligt Lars Cedergrund, son till den näst sista trädgårdsmästaren, beslutar KF att investera i Farstas trädgård för att producera frukt och grönsaker till sina butiker. De bygger tre nya växthus på gården, samt en byggnad med arbetsrum för arbetarna och en butik. På gården säljs även blommor och flera sorters bär. År 1942 producerar gården fem tusen kilo gurkor och två tusen kilo tomater.
KF visar sig dock mindre intresserat av det fina slottet bredvid trädgården. Änkan Hilma får bo kvar till sin död 1945, men därefter står byggnaden tom i decennier och förfaller ännu en gång. Så här beskriver barnbarnet Wilhelm hur det känns:
”Det hörs inte längre hundskall eller glada skratt från ungdomarna. Den vita fasaden har blivit brun och rappningen faller i stora sjok. Någon har målat svarta kors invid porten, som man förr gjorde på pestsmittade hus. Fönstren på nedre botten har murats igen så att inga vandaler kan ta sig in. Bakom bräderna som döljer fönstren på övervåningen har trossbotten mellan matsalen och köket delvis störtat in.
I förmaket, där jag lade tvåmanspatiens med farmor eller spelade grabuge med henne, Samuel Godenius franska favoritspel, har tapeterna flagnat och ruttnat. Lindallén har inte hamlats och skötts om på femtio år. De två ruddammarna har fyllts igen med skräp. Ångbåtsbryggan har fallit ned i vattnet. (….) Det sägs att det skall bli upprustning, men det har man hört förr.”
Det skulle dröja till 1994 innan slottet åter väcks till liv. igen Fram till dess leker traktens barn i det övergivna slottet och skrämmer varandra med berättelser om spöken och hemliga gångar.